Medeltidens kläder

På medeltiden var kläderna gärna färggranna. Mycket färg betydde att man var förmögen. De vanligaste tygerna var ylle eller linne. Skinn och läder användes också. Päls, scharlakan och siden var dyrt och användes enbart av de mer förmögna. Dekorationer kunde vara vävda bårder som placerades kring hals och ärmar. Till knäppning användes hakar,knappar, hyskor och band. Ju mer dekorerad dräkten var desto rikare var man. Kläderna smyckades gärna med broderier, band, pärlor och bjällror. När knappar användes skulle det vara många och sitta tätt så att klädesplagget blev så kroppsnära som möjligt. Knapparna kunde vara av tenn eller klädda med tyg. Kvinnornas klänningar var skurna i raka stycken och kilar syddes in fram, bak och i sidorna för att ge vidd åt kjolen. I början av medeltiden var halsringningen snäv och gick högt upp. Underklänningen kikade gärna fram både i hals och vid ärmar. På 1200-1300-talet blev klimatet kallare och man bar flera lager kläder. Kvinnorna hade underklänning, överkjol och överklänning. Under samma tid utvecklades vävkonsten och man kunde få fram bredare bitar tyg. Plaggen blev då vidare med stora strutärmar. Urringningarna blev också mer vågade och gärna fyrkantiga eller båtformade. Klänningarna blev också mer åtsittande och figurnära. På senare medeltiden blev det populärt att ha så stora armhål i överklänningen att prästerna kallade dem helveteshål eftersom de avslöjade så mycket att figuren. Männen hade en lång kjortel med enkla underbyxor och hosor (som en lång strumpa för varje ben som fästes i ett bälte kring midjan). En del hade också mantel som fästes med fina spännen. Under senare medeltiden blev skjortorna kortare och då fick hosorna och de små underbyxorna svårt att täcka "det nödvändiga". Då kom byxorna tillbaka med en blydgkapsel för de ädla delarna. Denna blygdkapsel var gärna rikt utsmyckad. Skor bars av de som hade råd och gjordes av skinn och hud. Man sydde gärna också på päls och broderade dem om man var rik. På senare medeltiden blev det populärt med långa snablar fram på skorna, de var dock väldigt opraktiska. De fattigare hade hosor med fötter på och för att isolera sig mot kylan stoppade man dem med halm. Ibland gjordes sulor av trä som man fäste kring foten med läderband. Huvudbonader - nästan alla hade någon form av huvudbonad. Bara de unga ogifta flickorna var tillåtna att ha håret fritt. Det flätade man dock gärna och prydde med band och blommor. Kvinnorna hade olika huvuddukar och hättor. Männen bar struthätta eller kolt (ser ut som bebismössor). Struthättan var en väldigt praktiskt huvudbonad. I själva struten kunde man förvara saker som man inte orkade bära i händerna och när det blev kallt kunde man vira struten kring halsen som en halsduk. Längden på struthättan avgjordes av hur rik man var, desto rikare detso mer tyg hade man råd med och desto längre kunde struthättan bli. De långa koniska hattar med släp som man gärna ser på film fanns inte på medeltiden. Det är ett påhitt av senare tid. Smycken var en statussymbol. Man smyckade sig gärna symmetriskt, hade man en ring på ena fingret hade man en på samma finger på den andra handen. Stora smycken med stenar var vanligt, men de var inte slipade. Öronhängen kunde bäras av både kvinnor och män. Adelsmännen hade tjocka halskedjor i guld och silver, de fattiga bar skinnband. Man bar också gärna små klirrande hängsmycken i bälten och spännen. Historiska fynd När det gäller kläder finns väldigt få fynd bevarade från medeltiden eftersom tyg förmultnar och försvinner. Vid fynd från gravöppningar kan det vara svårt att avgöra om det personerna bar i graven verkligen var något som användes till vardags. Det mesta tyder på att så inte var fallet. Det bästa och mest kända fyndet är Bockstensmannen som hittades i en mosse där han troligen blivit mördad kan man se hur en man var klädd till vardags på medeltiden. Andra bra källor är att titta på gamla kyrkmålningar. Där speglas mycket av medeltidens vardagsliv.